Tanken som etsat sig fast
Tankarna snurrar ju i huvudet hela tiden, dag som natt. Sluta tänka på det så händer det.
Jag skulle vilja ha en burk att stoppa ner tankarna i och skruva på locket, hårt, hårt. Vill tänka på annat, så kanske det händer.
Varje dag känns som en vecka. Räknar dagar. Snart, snart, snart vet jag.
Får alltid börja om. Beror det på tankarna? Tanken styr ju så mycket, men styr de verkligen över det här?
Andra säger åt mig att tänka på de som har det tuffare. De som också fått börja om, men som inte har alla mina fördelar. Som om att det skulle få mig att må bättre... Vill skrika. Jag skiter i det, det här gäller ju mig!
Det är inte många som förstår. Den sorg jag känner varje dag. Framtiden som togs ifrån oss. Lyckan som gick i kras.
Jag vet. Det kommer alltid att finnas de som har det värre, tuffare. De som inte har det jag redan har. De som aldrig kommer att få känna det fina jag fått förmånen att känna varje dag. Är det fel av mig att vilja ha mer av det fina? Det kanske inte blir så, men viljan kommer aldrig att försvinna.
Längtan. Tanken. Den där tanken som etsat sig fast.