Längtan efter ett till litet knyte är så enorm och när jag nu för tredje gången på ett år gått från lycka och förväntan till sorg och hopplöshet kan jag inte ens beskriva hur jag känner....annat än tom.
Första året med Livia var ren och skär lycka. Visst drabbades vi av svackor med trötthet, gnäll och bråk ibland, men mitt allmänna tillstånd var lycka. Jag trivdes med allt i mitt liv. Jag älskade det.
Hösten 2009 började lyckan mattas av lite genom en hemsk arbetssituation och problem med både knä och mage. Detta följdes av arbetslösheten och sedan denna stora sorg, som aldrig verkar försvinna.
Jag har förändrats genom allt detta...
Häromdagen kom mitt dåliga samvete över mig. Min älskade Livia! Hur kan jag låta allt detta gå ut över henne? Hur kan längtan och upprepad sorg få ta över lyckan och kärleken till det underbara barn jag redan har? Hon ska inte behöva ha en mamma som är ledsen och orkeslös. Jag vill vara en mamma som ler. En mamma som skrattar och hittar på roliga saker. Kanske inte hela tiden, men oftare än nu. Jag vill sluta önska att mitt liv såg annorlunda ut!
Just nu har jag intalat mig själv att botemedlet är att jag får börja plugga. Göra något helt nytt för att få ny energi. Däremot om jag inte kommer in...vad gör jag då? Hur gör jag för att sluta se svart eller vitt? Hur gör jag för att uppskatta det jag har?
Åh, nu skulle jag vilja krama min fina, älskade dotter! Hon som alltid får mig att må lite bättre...
Är det något jag lärt mig senaste tiden så är det att man är dålig på att uppskatta det man har. Någon eller någåt kan inte göra dig lycklig, på riktigt. Livet kan man inte planera, det blir som det blir. Planerar man alltför mycket så är det stor risk att man blir besviken. Lev här och nu... Och är det svårt så tag hjälp av samtalsterapi. Så tänker jag göra. Ibland trillar man ner i det mörka hålet och då får ta hjälp av dem som står en nära. Kram
skrivenHelt rätt. Fokusera på det fantastiska du har. Det är alltid så svårt att beklaga någon annans sorg. Man vet inte riktigt hur man kan hjälpa, och det vill man ju så gärna. Absolut att du ska njuta av Livia så mycket du bara kan, hela tiden, och speciellt nu då du fortfarande får ta stor del av hennes tid. Hoppas innerligt att ni får fler älsklingar att ägna er åt, om inte, så måste du nog försöka vara glad ändå. Annars är ju det ni har "bortkastat". Och det vore ju synd, så fantastiska som ni är. Och skolan, ja kommer du inte in nu, får du ju fler chanser. Och det är ju kanske lite lättare för dig att påverka, eller? Usch vad det är svårt att peppa så här. Kanske kan göra det bättre om vi ses när ni åker västerut. Kram
skriven